Tänk vad konstigt att vi redan kommit såhär långt! På ett sätt känns det så. På ett annat sätt känns det som väldigt länge sedan vi satt kring långbordet på Gathenhielmska huset och läste pjäsen tillsammans första gången.
Veckorna här ute på Tofta har bjudit på mycket slit och många skratt. Det är först när vi flyttar in på scenen här som allting kan börja hitta sin plats. Skådespelarna skall vänja sig med rummet som scenografen skapat, till exempel. I år är golvet täckt av trasmattor (tack alla som skänkt mattor!) och risken att snubbla har varit något vi oroat oss för. Det behövde vi inte, det hade scenografen såklart tänkt på. Att en vattenkokare låter så högt att man inte kan leverera repliker samtidigt däremot, det hade vi ingen aning om…
Det är mycket som händer fortfarande, med bara två dagar kvar. Föreställningen växer och lever. Med premiärnerverna kommer många funderingar. Var det du eller jag som sa fel nu? Varför blev vi försenade in i den scenen? Vilka skor var det jag skulle ha på mig nu och varför? Vi slipar och ändrar, undrar om ni kommer förstå vad vi menar och vad vi vill att texten skall berätta.
Vi längtar efter er, publiken! Det är först när ni är på plats i de tomma, vita bänkarna som pjäsen blir verklighet! Ni har väl inte missat att titta på trailern och pressbilderna?
teatertofta.se 
Kommentera