Samtal i sommarnatten – Emma möter…

Så är det snart dags igen! Efter en mycket fin, intressant och stämningsfull kväll med Psykologer talar om teater ser vi fram emot nästa Samtal i Sommarnatten, nu på fredag den 20 juli ca. 22.15-23.15.
Då möter Emma Vendelek skådespelarna i ett samtal om skådespeleri, gestaltning och om vad som rör sig i huvudet på Törst-ensemblen. Kvällen inleds av ett samtal med skådespelarna, för att sedan avslutas med publikens frågor. Teaterbaren är öppen, vi börjar ca 22.15 och slutar ca 23.15. Det är fri entré till samtalet, och man behöver inte ha teaterbiljett till den aktuella kvällen för att delta.

Emma Vendelek har tidigare haft mycket uppskattade och nära författarsamtal under Teater Toftas höstsoaréer, och här får ni en chans att lära känna henne lite inför fredagens samtal.

Om sig själv…
Jag är Emma. Litteraturvetare, socionom och vidareutbildad inom familjeterapi. Litteraturvetenskap var det första jag läste på universitetet. Jag älskade det, men hade ingen plan för framtid och försörjning. Jag blev tjugofem och fick behov av att läsa en utbildning med en början och ett slut, en utbildning som gav mig arbete. Jag läste till socionom. Det var inget jag älskade, men jag slutförde det och har lärt mig att älska delar i det. Jag har nästan enbart arbetat som kurator inom neurosjukvården på Sahlgrenska sedan examen. Mött enskilda patienter och familjer när deras liv törnat emot och kanske aldrig kommer att bli som innan igen. Följt dem genom mörkaste förtvivlan och spirande hopp. För några månader sedan bytte jag sjukhus mot gymnasieskola. Det har varit omtumlande att släppa taget om sjukvården. Att inse hur mycket det gjort med mig att arbeta i det tunga tyngre tyngsta. Jag kan inte alls mäta vad samtalen inom sjukvården gett mig i livstillförsikt och utmaning, men det var tid att vila från det och möta nytt. Gymnasieskolan har också sin tyngd, men där finns samtidigt så mycket hopp och utveckling. Samtal med ungdomar är en annan slags dans än samtalen inom sjukvården och jag lär mig nytt varje dag.

Först var det som att jag lämnade litteraturvetenskapen tillsammans med åren mellan tjugo och tjugofem, men med tiden har mina två utbildningar flätats alltmer samman både inom mig och i mitt yrkesliv. Berättande och berättelser finns som en röd tråd genom allt. I mina behandlande samtal har jag fokus på livsberättelser, det som sägs mellan under på raderna, om de berättelserna går att vidga, förnya, förändra. Men jag har också ett intresse för hur vi kan arbeta med det som konstnärliga berättelser gör med oss människor. Som litteraturen, musiken, konsten, teatern…

Nu när jag skriver det här tänker jag på att jag stimuleras av att växla mellan att arbeta med enskilda individer i olika åldrar, familjekonstellationer, grupper och att handleda. Det senaste året har jag också startat upp en verksamhet med patienter i egen regi vilket ger ytterligare en dimension till arbetet.

Arbetet tar mycket tid i livet. För mycket tid tycker jag som ständigt söker en annan balans.  Men här ska ni få några andra ord om mig också. Jag bor växelvis i en lägenhet i Majorna och i ett hus vid havet ett par vikar söderut från Tofta.  Hälften av tiden bor också min tre barn hos mig.  Inom räckhåll från mina hem har jag det mesta jag önskar. Mina vänner, min kärlek, min familj, havet, skogen, staden. Arbete, barn, hem och relationer tar den mesta av min vakna tid. Men för att känna livet lusten i mig behöver jag också ta mig tid för att skriva, läsa, vara i skogen, vid havet, på resa, i rörelse.

Om samtalet…
Jag vet inte vad jag vore utan de pågående samtal jag har med mina nära människor. Det är där jag får pröva var jag börjar, var jag slutar. Det är där jag utmanas, lever, utvecklas, vilar. Det är också samtalet som ger mig mitt arbete. Samtal är en så stor del av mitt liv att jag ibland längtar efter lång lång tystnad. För även om samtal mellan mig och andra människor är en inspiration och nödvändighet så kan det vara en hårfin gräns mellan att finna sig själv och förlora sig själv i samtal. Ibland behöver jag stanna upp och bara lyssna efter min egen inre röst.

Om favoriter i världsdramatiken och/eller minnesvärda scenupplevelser…
Jag var i Stockholm för några år sedan. Jag åkte upp för att besöka min bror och för att göra en läkarundersökning jag var orolig för. Jag fick positiva besked, det var lite som att få livet tillbaka. Jag promenerade ensam från läkaren planlöst ner mot vattnet. Vid Dramaten stannade jag till och gick på impuls in och köpte en biljett till kvällens föreställning. Scener ur ett äktenskap av Ingemar Bergman. Jag minns inte alls tiden fram till att föreställningen började. Men jag minns när jag letade mig fram till min plats på fjärde raden. Det var helt fullt i salongen. Ridån gick upp och från första stund slogs en darrande nervtråd an i mig. Varenda ord, varenda rörelse på scen landade rakt in in i mitt vekaste liv och blev större än ett ord eller en rörelse.  Den längtan och kamp efter att leva i sanning och nära sig själva som utspelade sig på scen blev också min längtan och kamp. Jag förstår ju att det var en särskilt dag för mig att gå på teater på, att jag på något vis var särskilt öppen mottaglig, men den upplevelsen glömmer jag aldrig.

En annan gång var det sommar och jag såg Lycka på Teater Tofta. Jag var mitt uppe i mitt livs inferno. Min vän Susanna spelade en roll och på något vis var det som att hon var jag och jag var hon i den pjäsen. Och i det fick jag vila en stund. Istället tog Susanna hand om det tunga på scenen. Det låter kanske flummigt, märkligt, men för mig var det verkligt, stort och väldigt skönt.

Om vad hon törstar efter…
Jag törstar efter närvaro i livet. Efter att äga min tid, efter mer lust än stress, efter mod att vara tydlig. Efter tid att skriva. Efter en liten liten vik på en ö i Kroatien med den mjukaste solen och det mest turkosa vatten ni kan tänka er.

Vi ser mycket fram emot detta samtal. Varmt välkomna!