Recensenterna om Törst

För er som inte prenumererar på GP, DN eller KP men ändå är nyfikna på vad som skrivits om föreställningen, finns här Fredrik Österblom, Tomas Forsers och Charlotte Gads recensioner att läsa. Kom gärna sen till oss på Tofta Herrgård, och titta och upplev själva!

GP – Närgånget och fängslande bra familjedrama

Scenkonsten på Teater Tofta är både ambitiös och lättillgänglig. Fredrik Österblom förförs av en närgången föreställning om kärlek och familjehemligheter.

Fredrik Österblom

5 juli 2018

I en magasinsbyggnad på Tofta herrgård har Teater Tofta kombinerat landsortsidyll med en scenkonst som är både ambitiös och tillgänglig. Sommarteatern drivs av Susanna Helldén och Göran Parkrud, och i år spelas Parkruds nyskrivna Törst, ett familjedrama som bygger på traditionella men skickligt använda dramatiska grepp. Det är en gripande föreställning i Viktoria Folkessons koncentrerat naturalistiska regi.

På magasinets loftliknande övre våning gömmer sig vad som måtte vara ett av landets mysigaste teaterrum. Nästan hukandes under takbjälkarna omringar publiken det intima scenutrymmet från alla håll. Trots det förvandlar scenografen Beate Persdotter Løken effektivt scenen till den lägenhet i Göteborg där hela pjäsen utspelar sig. Det sker med små medel, som när en pinsam tysnad accentueras av kaffekokarens puttrande. Men framför allt är det den genomgående höga nivån på skådespeleriet som fängslar. Här behövs inga kulisser för att skapa förtrollning.

Mamman finns på dejtingapp
Huvudkonflikten är en äktenskapskris i familjen Mårtensson, som uppdagas när de två vuxna systrarna upptäcker att Jill Ungs 59-åriga mamma Ulla finns på en dejtingapp. Systrarnas reaktioner speglar deras livssituationer. Lisa Parkrud spelar den 28-åriga Cecilia som själv är på väg in i familjelyckan blir bestört som ett barn, medan den 35-åriga och ensamma Tove, uppkäftigt och roligt spelad av Susanna Helldén, mest blir uppiggad av det hela. Lars G Wik imponerar som den godmodiga men alltmer ångesttyngda pappan Tommy, som motsträvigt tvingas ut ur sitt skal. Flera scener är genretypiska, som familjemiddagen med nya pojkvännen som urartar när smärtsamma hemligheter avslöjas. Ibland händer det att konflikterna känns något framtvingade, och att karaktärsutvecklingen sker lite väl lätt och fort.

Folkesson utnyttjar och förstärker den subtila humor som genomsyrar Parkruds manus, men befriande nog helt utan den ofta lättköpta humor som skapas av publikinteraktion och metateater. Illusionen förblir intakt rakt igenom, trots att skådespelarna ofta befinner sig bara några centimeter från främre radens åskådare. Världarna hålls åtskilda, publiken bevittnar, och berörs. Och det är sällan man som publik får möjlighet att se skådespel på så nära håll. Teaterns närvaro kombineras med filmens närhet.

Allvaret bränner till
Trots att konflikterna är ganska harmlösa bränner det ofta till på allvar, och Parkrud trycker på de smärtpunkter som finns under och ibland över ytan i de flesta liv, även hos de välbeställda och välordnade. Som att vi blir olyckliga av det liv som vi förväntas leva (Cecilia), och att vi blir olyckliga av att bryta mot förväntningarna (Tove). Att vi inte når fram till dem vi älskar (Tommy), och att vi inte älskar dem vi älskar (Ulla). Att vi åldras och livet långsamt försvinner (alla).

Teater Tofta har blivit en hemvist för de nära relationernas och de slutna rummens dramatik, ända sedan de 2010 inledde sin verksamhet med en uppsättning av Fröken Julie. Det är en tradition som Parkrud själv har skrivit in sig i, tidigare med till exempel Bunden, och nu med Törst. Naturalismen lever och frodas i det natursköna Tofta. Se till att ta er dit innan 11 augusti.

DN – Törst på Teater Tofta har stor tilltro till publiken

Tomas Forser ser en tragikomedi med stark publikkontakt på Teater Tofta.

Tomas Forser

1 juli 2018

Teater Tofta har sedan 2010 spelat dramatisk sommarteater. Underhållande och utmanande, klassiker och nyskrivet, existentiellt frågvisa och angelägna. Jag har sett de flesta. Några har varit av hög klass, med Ibsens Ett dockhem från 2015 som den kanske främsta.

Susanna Helldén och Göran Parkrud gör idyllen tätt intill Tofta Herrgård, golfbana och Marstrand till ett andningshål för ett teaterutbud som pausar västkustens gängse kulturrepertoar.

Det är beundransvärt att man har hittat en ton som håller i uppsättning efter uppsättning med delvis nya spelare. I det vackra teatermagasinet med dess bjälkar och låga takhöjd pågår spelet tätt intill publiken och delaktigheten blir förnimbar. Den relationen ger en igenkännbar kvalitet.

Årets stycke, Göran Parkruds ”Törst” i Viktoria Folkessons regi, är ett tragikomiskt stycke skilsmässa med utbrott och uppbrott i en familj med två generationer. Familjebanden töjs under ett år där flyttkartonger bärs upp och ner och överraskningarna är av samtida slag. Mamman blir lesbiskt aktiv via Tinders dejtingsidor men utan att för den skull tappa familjen.

Jill Ung gör denna 59-åriga Ulla till en skarp iakttagare av både sig själv, sina döttrar och professorn i statskunskap, hennes nya kärlek. Ungs spel är precist sordinerat och mycket tydligt. Aldrig svarslös, ständigt förundrad över vad som sker i en familj som bor mentalt trångt. Vin, hjärtattack och öppna fönster mot svek, förluster och frihet kostar detta hem.

Med rollens klarsyn och sina egna tempoväxlingar i spelet blir Ung både navet och publikens replipunkt. Hon skapar fullt förtroende med ett spel som lockar med både kaxig tjötighet och lågmäld övergivenhet. Det är storartat av en som vet att spela med tydliga pauser.

Stycket har dock sina ups and downs och blir något förutsägbart i sitt upplägg som styrs av den biologiska klockan och med sin krishantering i en familj utan slut: yngsta dottern Cecilia blir med barn, mamman och pappan blir mormor och morfar… Systern Tove, som skulle blivit lesbisk om det inte var för alla dessa förbannade män, ger Susanna Heldén bitchig pregnans. Och pojkvännen Josef får gradvis konturer och nyans i Carl-Markus Wickströms tidstypiska hjälplöshet som ung företagare vänd mot Estland.

Föreställningens stora behållning är dess tilltro till publiken. Tempi och ton involverar på osökt vis publiken. Trots att pjästypen har en lång tradition av mästerverk vrider sig detta prekära familjedrama på Teater Tofta ur sin terapeutiska välvilja och blir levande och underhållande.