Apokalyptisk dramakomedi – GP recenserar

 

Apokalyptisk dramakomedi med mystiska inslag

 

SCENKONSTRECENSIONER Människor i solen är en svart dramakomedi om egoism. I Teater Toftas uppsättning hamnar fokus på dramat i Jonas Gardells pjäs.

Eleonor Ekström-Frisk

Jonas Gardells Människor i solen från 1997 är en djupt allvarlig komedi med drag av fars, men när den satts upp som sommarteater på olika håll de senaste åren har dramat hamnat i första rummet. Så blir det också när Teater Tofta sätter upp Gardells pjäs. Teatern, i ett ombyggt magasin vid Tofta herrgård, har år efter år valt bort sommarteaterns farser och istället spelat Strindberg, Norén och Ibsen. I den traditionen blir Gardells text här till ett apokalyptiskt drama med mystiska och komiska inslag.

Någonstans på västkusten möts två dysfunktionella familjer av en slump en midsommarafton när de hyr semesterstugor bredvid varandra. Av någon anledning är resten av stugområdet helt tomt på folk, inte ens i receptionen finns en enda människa. När Svante föreslår att de alla ska fira midsommar tillsammans tycker ingen annan att det är en bra idé, men så blir det.

Svante är den hedonistiske och narcissistiske drömmaren med inget annat än sin egen behovstillfredsställelse framför ögonen. Hans cyniska fru Eva har tvingats ge upp alla sina egna drömmar. Deras son Simon har slutat tala, och för Eva och Svante är han mest ett problem.

Det andra paret har inga barn. Stig är en bitter och maktfullkomlig man som bara mår bra när han kan känna sig överlägsen, något han främst åstadkommer genom att trycka ner sin Ingrid. Hon är undergiven och ständigt ursäktande, men börjar sakta vakna i det nya sällskapet.

När så den mystiska fru Sörensson dyker upp sätts de andras moral på prov. Hon har kommit för sent för att få nyckeln till sin stuga. De andra är inte intresserade av att hjälpa henne, de vill bara kunna fira sin semester utan samvetskval. Åskan mullrar från klar himmel och de bibliska plågorna tilltar efterhand. Den första akten lutar mer åt komedi, med ett skratt som ska fastna i halsen. Risken med texten är att det bara blir plumpt, men Bengt Larsson Hepplings regi håller sig hela tiden på rätt sida allvaret.

I andra akten tätnar föreställningen. Samtidigt som världen utanför den lilla semesterbyn går under drivs konflikterna mellan och inom paren upp. De sista inslagen av fars försvinner när de båda männen går och badar. I deras frånvaro kan Evas och Ingrids brustna drömmar och tidiga trauman komma fram. Det blir tydligt att de inte heller här kan möta varandra.

Scenografin är enkel och effektiv. Ett par solstolar, en koffert och en kylväska som dubblerar som stol. En liten kulle klädd med konstgräs får agera både matbord, stol och just gräskulle där Stig och Ingrid spelar strandtennis.

Alexandra Lindholms Eva är osympatisk, men växer så småningom till den mest utvecklade karaktären. Alla rollfigurerna är skruvade och stiliserade typer vi kan känna igen. Det är som om Jonas Gardell suttit någon timme på en restaurang och observerat familjen vid bordet bredvid och sedan baserat hela deras personlighet på det han sett under den korta tiden.

Lisa Parkrud spelar en nedbruten Ingrid vars vanligaste replik är “förlåt”. Hon är den av de vuxna det är lättast att tycka synd om. Carl-Markus Wickström gör en tjurig Stig som först är svår att förstå, tills man inser att han gör allt för att känna sig överlägsen. I Daniel Träffs gestalt är Svante en livsnjutare utan tanke på någon omkring honom. Charlie Parkruds tysta Simon är det oskyldiga barnet. Maria Fahl Vikander som fru Sörensson är snarare en budbärare än en människa, men hon bär upp rollen som en smått förvirrad tant ända fram till slutets avslöjande.

Den tjugo år gamla texten är tillräckligt aktuell för att med bara några få uppdateringar kännas helt samtida. Temat om klimatfrågan fanns med från början. Fru Sörensson tar upp vårt ansvar för de människor som dör på medelhavet och kopplar det till Förintelsen. Det är en starkt moralisk pjäs om egoism och ansvar. Den skulle ha behövt erbjuda mer av identifikation med rollfigurerna, som snarare blir de andra som vi kan skylla på.

Jonas Gardell Människor i solen
Eleonor Ekström-Frisk

Läs recensionen på gp.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: