Sommaren med BUNDEN är över. En fantastisk sommar på många sätt. Vi är mycket glada att ha kunnat bjuda på ett helt nyskrivet verk, och vi är så glada över att intresset varit så oerhört stort. Vår upplevelse är att BUNDEN berört, underhållit, upprört, skapat förvirring, fördjupning, förvåning, rädsla, mod, samtal och mycket mycket mer.
En som fått många frågor under spelperioden är Göran Parkrud, som skrivit pjäsen och själv spelade en av huvudrollerna. Här samtalar vi kring några av dessa frågor:
Om sommaren med BUNDEN
Ett par veckor har passerat sen sista föreställning av BUNDEN i Magasinet på Tofta Herrgård. Vi pratar om hur det har varit att tillbringa hela sommaren som skådespelare mitt i ett dramatiskt verk som Göran under lång tid själv skrivit och arbetat så nära och ingående med, på kammaren och tillsammans med sina manuskonsulter. Göran berättar om starka möten efter föreställningarna men också om brev, kommentarer på facebook och hemsidan, om hur människor som delat med sig av sina upplevelser både i möten och i skrift efteråt berört honom. ”Det har varit smått fantastiskt att höra människor som blivit berörda, inte bara av skådespeleriet, utan också av den text som jag har skrivit. Det är en märkligt fin känsla att det jag skrivit satt igång tankar, att det jag skrev på kammaren och ville kommunicera har landat i andra människor.”
Om skrivandet
Många frågar om just skrivandet av pjäsen, varför och hur, och vad som det är som driver? ”Det finns förstås flera anledningar, men först och främst skriver jag för mig själv. Kanske för att reda ut något som jag inte begripit, för att förstå mig själv bättre. Skrivandet är också ett sätt att bli av med saker som snurrar. Efter ett tag uppstår en önskan om att någon annan ska läsa, och jag fortsätter skriva för att på något sätt dela det med någon.” Han säger att det kan börja med en tanke, att han ofta har behov av att sätta ord på tankar och känslor. Så småningom börjar tankarna hänga ihop, han börjar se en historia, kanske finns det en karaktär som kan uttala tankarna. ”Jag vet att jag nog borde börja med ploten, berättelsen, intrigen – men den här gången gjorde jag inte det. Den här gången började jag med en tresidig monolog om nycklar. Om att öppna upp det som varit stängt.” Skrivandet fortsätter och så småningom har han samlat på sig berättelserna och historien börjar ta form, och i slutändan, säger Göran, är det bara ren matematik.
Göran började skriva på BUNDEN för snart två år sedan, de första texterna kom någon gång under vintern 2014. Från början var det ett ganska sporadiskt skrivande, mellan annat arbete, regiuppdrag, familj och vardagsliv, för att så småningom, under sommaren och hösten 2015, bli mer intensivt. Han började dela texten med andra, bland annat Lotta Neuhauser på Draken förlag, och Kristina Nilsson, som sedan också regisserade föreställningen. De gav honom feedback på hans texter, och han beskriver samarbetet som konstruktivt, lustfyllt, och stundtals ifrågasättande. Det fick honom att reflektera över sin text på fler plan, och det skapade också en trygghet i motståndet som de bidrog med. ”Att sen släppa ifrån sig materialet, och släppa tanken på att regissera själv, var dubbelt. Det var skönt på ett sätt att någon annan ville ta sig an det, och samtidigt var jag orolig att denna någon kanske inte skulle förstå. Jag hade ju jobbat med texten med Kristina, och plötsligt så var det så självklart för mig att hon skulle regissera. Hon förstod texten, och jag kunde släppa taget. Ibland var det som att jag till och med glömde av att jag skrivit pjäsen, under repetitionerna.”
Om Stefan
Göran har fått många frågor omkring att han själv spelar Stefan, mannen i det par som pjäsen bland annat handlar om. Är det självbiografiskt, eller hur mycket självupplevt finns det i historien? ”Det är klart att det är mig det handlar om. Jag har tänkt tankarna, formulerat dem, skrivit ner dem. Jag är alla karaktärerna när jag skriver, jag är en del av alla. Det finns vissa likheter med verkligheten, men om det är dokumentärt, based on a true story, så här jag har det, så nej – då handlar det inte om mig.”
Från början var det inte tänkt att Göran skulle vara med på scen, han hade funderingar på att regissera, eller att lämna ifrån sig materialet helt och hållet, och bara hålla sig i bakgrunden. Men så småningom tog han beslutet att lämna bort regin till Kristina, och Stefan var då den naturliga rollen för honom att spela. ”Men, ärligt talat”, säger Göran ”Ju längre jag skrev desto mindre lust hade jag att spela Stefan. Jag tyckte att han blev tråkigare och tråkigare. Jag blev irriterad på honom för att han håller tillbaka mycket av det som han vill göra eller drömmer om, han är för tillmötesgående – och samtidigt sur för att han gör just det.” Men Göran berättar också om hur viktig Stefans roll är för berättelsen, och att just det att han låtit bli att säga vem han är, får sådana allvarliga konsekvenser för förloppet i pjäsen. Så i slutändan hittade Göran ett sätt att trivas i rollen som Stefan, i att synliggöra det som sker när kommunikationen i nära relationer brister.
Om framtiden
Göran är sedan ett par veckor tillbaka på sitt arbete inom Elevhälsan i Göteborgs stad, och skrivandet är lagt på hyllan, åtminstone för ett ögonblick. Men han funderar på vad han ska skriva nästa gång, för det blir en nästa. Kanske inte till sommaren 2017, men mer troligt till året därpå. ”Jag har en tanke om en mamma/dotter, pappa/son eller pappa/dotter-historia. Jag tror att det blir något med föräldraskap och barnperspektiv.” Han blir tyst en stund och så säger han: ”Eller något helt annat. Vi får se.”
teatertofta.se 
Kommentera