om Nora

(”Tarantellan” – Susanna Helldén som Nora i Ett Dockhem)

 

Emma Vendelek i samtal med Susanna Helldén. Om att vara Nora en sommar, om arbetet, om valen, om det vidunderliga.

– Det här måste gå att göra även i en normativ situation. I en relation. Att leva tydligt. Att leva nära sig själv. Att inte fullständigt falla in i något eller behöva vända ryggen helt. Det måste gå.

Susanna är i sitt sommarhus, jag på min balkong. Vi pratar i telefon. Vi pratar om Nora. Nora i sitt fängelse, Nora i sin frihet, Nora i sin svärta, Nora i sin kraft. Nora i tiden som var då, Nora i tiden som är nu. Nora i Susanna, Susanna i Nora. Nora i var och en av oss.

 

Om Dockhemmet
Den konstnärliga tanken på Teater Tofta har alltid varit att spela föreställningar som rör relationer och livsval. Intresset för det som kan fördjupa relationer, öppna för samtal och nära möten är stort. I dockhemmet ser allt bra ut. Nora sjunger, Torvald är lyckad, barnen friska. Det är sommar, det är fest, det är vänner, det är vackra saker. Ingenting är som det ser ut. Alla är fångar i sociala konstruktioner, i lögner, i föreställningar. Konventioner de inte valt. Offer för sin tid. Offer i alla tider. Och allt faller när Nora reser sig. När hon landar i sig själv och sin egen röst. Hon har gjort någonting i övertygelsen om att det är rätt för att hjälpa någon annan. Hon har en större tro på människan än vad samhället har. När hon inser att samhället inte kommer att stå upp för henne, måste hon bryta med allt vad det innebär.

 

Beslutet att gå
Susanna har från första stund varit rörd och berörd av kraften i berättelsen. Fängslad av kontrasten mellan pjäsens början och slut, det totala brottet med allt.

– Jag förstår så tydligt utifrån den rollen som Nora har i familjen och samhället vad det innebär att göra de valen hon gör. Det är så oerhört stort. Och väldigt sorgligt. Varje kväll är det så smärtsamt att det inte går att göra på något annat sätt. Mest av allt berör det mig att hon lämnar sina barn. Inte utifrån en moralisk aspekt utan det känslomässiga i det.

 

Vem var Ibsen att för över hundra år sedan skriva en sådan kvinnoroll och låta en kvinna spela den? Så nyanserad, mångbottnad, smärtsam? I början fanns en rädsla hos Susanna att Ett Dockhem inte skulle bränna till idag. Under arbetets gång växte pjäsens djup och aktualiteten stod solklar. Och slutscenen – den är ur vilken tid som helst. Så komplex, och så fulländad. Ändå står hon överraskad över gensvaret pjäsen fått. Alla tårar, alla kramar, alla ord om vad pjäsen väckt till liv, brevet om en ensam människas kamp som ledde till frihet. Allt detta kommer att ta sin tid att förstå och bearbeta.

 

Processen
Månaderna med Ett Dockhem har varit en resa.

– Jag hade en bild av Nora. En bild av henne som en docka. En bild av henne som artificiell. En bild som var längre bort ifrån mig än vad den är nu. Jag har arbetat hårt för att föra henne närmare mig.

Processen började i regissörens idé om hur han ville berätta historien om Dockhemmet, och med de förutsättningarna tog Susanna avstamp i sitt arbetet med sin roll. Hon beskriver hur hon började utifrån. I ytan, i gestaltningen, i dockan. Sedan följde det kollektiva arbetet med att dag för dag tränga djupare in i materialet, skala av lager på lager och landa i berättelsen. Låta berättelsen landa i henne. Jobba med situation för situation. Nora växer också fram i relation till de övriga karaktärerna. Arbetet med regissör och de andra skådespelarna skapar en gemensam bild av vad som vill berättas. Valen som görs tillsammans och vilka de är som möts på scen är avgörande för vem Nora blir. Rum, kostym och ljus skapar ramar och förutsättningar för gestaltning. Ovärderliga pusselbitar i arbetet med rollen.

Det var med ödmjukhet Susanna tog sig an Nora. Med en känsla av ansvar och förtroende. En tid låg det som ett hinder, tankarna på att få gestalta en så betydelsefull roll. Innan hon kunde komma nära Nora fick hon arbeta med att frigöra sig från föreställningarna om det stora ansvaret. Fokusera på det som ska berättas.

Och det som ska berättas då. Inledningen. När allt är bra. När Nora kvittrar och skrattar och säger att hon är lycklig. Vem är hon då?  Susanna fick söka Nora där. Det blev lätt konstgjort, ointressant. Inledningen måste betyda lika mycket som det som kommer efter. Från första stund har Susanna haft Betty Draper i Mad Man som förebild. Långt innan hon visste att hon skulle spela Nora var Susanna fängslad av dubbelheten i Betty. Hon har den tillrättalagda, perfekta ytan men svärtan i ögonen. Hon är dockan, men också något mer bortom dockan. Med Betty på näthinnan kunde Susanna närma sig Nora.

– Jag känner starkt igen vissa saker som det är väldigt lätt att relatera till. Exempelvis Noras förhållande till sin pappa. Jag har det i mig. Men så finns det andra saker. Hur ska jag hitta känslan av att vilja ta livet av mig? Eller lämna mina barn?

Det här med att tränga så djupt in i processerna hos en människa, en karaktär, att man får förståelse. Det är fascinerande. Men smärtsamt också. Länge försvarade hon Nora och hävdade att hon nog inte vill ta livet av sig egentligen. Att fallet är så djupt att hon nästan inte orkar leva med det är svårt att förstå och fånga. Det gör så ont att vara i den svärtan. Men sedan växer kraften fram och Nora väljer att gå istället för att dö. Susanna får kämpa med att hålla fast i beslutsamheten på slutet. Att inte förfalla till Torvalds sorg. Att hålla igen, hålla ihop. Men det är tydligt att det inte finns något val. Om hon stannar kommer allt att bli likadant igen. Susanna funderar över var Nora får sin kraft ifrån. Det finns så få människor att luta sig mot, och de som finns stänger hon ute. Kvar står Nora ensam med sitt beslut. Hon går inte vägen via en annan man som älskar henne utan hon står fast i sig själv och sina tankar om vilket sorts samhälle hon vill leva i, vilket liv hon vill leva. Ett liv där hon inte blir ägd utan äger sig själv. Det är som om kraften kom ur sprickan och när ytan väl krackelerat är det nödvändigt att gå hela vägen. Omöjligt att vända om.

– Nora kommer att leva med mig. Så kändes det i mig när jag repeterade. Så känns det nu när jag spelar. Hon inspirerar mig att göra mina egna val. Det smärtar mig att hon inte har förmågan att säga saker i stunden, att hon gör våld på sig själv. Tarantellan, från början var den tänkt som ett musikalnummer men nej, det är en totalt desperat handling. Det är första gången Nora blottar sin smärta för Torvald. Hon skulle kunna säga saker istället för att dansa sin ångest. Hon påminner mig om vikten av att arbeta med sig själv. Att inte lägga sin lycka i andras händer.

Att ta farväl
Susanna känner en sorg över att snart lämna Dockhemmet. Att få uppleva det här är enastående. Att få möta fantastiska medarbetare på scen och utanför scen. Att varje kväll få kasta sig ut i full tillit till varandra. Att få vara med i en föreställning som så tydligt stör och berör människor. Att få enas i en längtan efter nära möten bortom konventioner. Möten där vi först och främst är fria människor. Som en del i allt men nakna och öppna i vad vi vill uppnå med våra liv. Att få mötas i längtan efter det mest vidunderliga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: