i samtal med Göran

(Göran Parkrud som Harry i Sanning och konsekvens.)

 

Emma Vendelek, i samtal med Dockhemsregissören Göran Parkrud.

 

Om processen, om konstnärskapet, om teaterns matematik, och mycket mer.

-Det här är den första kvällen på sex år som jag inte är med när det är föreställning borta på Magasinet.
Göran Parkrud, den ena av Teater Toftas konstnärliga ledare, sitter i trädgården vid sitt sommarhus och har rent fysiskt släppt regigreppet om sommarens pjäs Ett Dockhem. I tanken följer han dock sina skådespelare stund för stund genom förberedelser, föreställning, paus och avslut. Det är ingen enkel sak, att arbeta hårt med en grupp i fem veckor för att sedan släppa taget. Att regissera en pjäs beskriver han som en manisk fas där han tappar sig själv och sin omgivning helt. Röker för mycket, tränar för lite. Går helt in i yrkesroll och konstnärskap. Och sedan, efter veckor av hårt intensivt uppslukande arbete är regissörens roll att släppa allt och låta skådespelarna gå fria. Den processen tycker Göran är ansträngande. Ofta blir han sorgsen och utan lust i det tomrum som uppstår efter att en pjäs haft premiär.

Relationen till yrkeslivet
Göran beskriver en dynamisk organisk utveckling i sitt förhållande till yrkeslivet. Då, för längesedan, när han var strax över tjugo, var han en glad amatör som älskade att spela politisk teater. Ingen i hans släkt hade något konstnärligt yrke, men driven av stark lust och nyfikenhet kom han in på teaterhögskolan på första försöket. Det var en helt ny värld som öppnades för honom. Efter några år hade han dock fått nog av att spela teater och valde att enbart regissera. Det var ett slitsamt arbete och ofta överlappade produktionerna varandra, men drivkraften och lusten var stark. I honom fanns också en längtan efter att berätta sina egna historier. Han började skriva och sätta upp egna pjäser.

Med tiden växte en önskan om att bryta med teatern och byta bana. Han valde att läsa till psykolog. Under utbildningen försörjde han sig på att regissera. Att studera och regissera gav spännande synergieffekter, att ha med psykologin i regiarbetet ger en ytterligare dimension av trygghet. Det som var tänkt som ett avsked till teatern fick efter några år en ny vändning när Teater Tofta startades. Först ville han inte alls vara en del av den. Han var psykolog nu och ville inte spela teater. Men sedan gick han igång på entreprenörskapet, att driva en egen teater. Att få berätta verkligt bra historier på en egen scen. Han hade också lust att stå på scen igen. Det som tidigare många gånger varit en tävling ville han nu göra till något roligt.

Dockhemmet
När Göran läste Ett dockhem tidigt i våras under arbetet med att välja pjäs inför sommaren var det den sista scenen han fastnade för. – Det är en smärtsamt bra slutscen. Jag har varit Nora. Pjäsen tangerar min egen ångest. Tanken var att jag skulle spela Torvald, jag var måttligt sugen på det. Men slutscenens styrka och den kraft som pjäsen har som både könsspecifik och utvecklingsspecifik gjorde att vi ändå valde den. Det är en tydligt berättad pjäs, uppbyggd mot ett mycket bra slut. Noras resa är allmängiltig idag. Hennes svåra famlande steg mot att kunna fatta de obekväma besluten. Mot att bryta med konventioner, samhällets normer, beroendeställningen i en relation. Mot att bli en egen fri självständig medveten individ.

Ett Dockhem är skriven 1879, men Göran visste tidigt att han varken ville förlägga den i tiden då pjäsen skrevs eller i nutid. Han tycker att man behöver distans i tid för att den ska bli så tydlig och lätt att identifiera sig med som möjligt. Han valde att ge pjäsen liv i 60-talet.

Matematik och musik
Planen för arbetet med ensemblen sitter i hans kropp. Han vet varför han är där, vad han vill och driver på processen framåt, trattar ihop och skapar förutsättningar för scenen att komma upp i rummet. Han tycker om när det blir rumsligt snabbt. Han tänker sig regiarbetet som matematik. 1,2,3 – nu kommer det där. Och nu det där. Det vill till att fånga de bollar som slängs upp och att slänga upp de bollar som ska fångas. Att det går jämnt ut. – Exempelvis när Krogstad kommer in med skuldebrevet. Har inte pengar planterats tidigare i pjäsen på rätt sätt kommer inte skuldebrevets innebörd få samma innebörd och tyngd.

Han lägger stor vikt vid pauser också och liknar pjäsen vid ett musikstycke. Hade han haft möjlighet hade han dirigerat. Räknat in ensemblen och sedan lett den framåt. Han har en känsla i kroppen för hur han vill ha det och det kan göra fysiskt ont i honom om någon till exempel går fel över scenen. Han har svårt att släppa det. Vill in och styra, klippa, få det som han tänker.

Som matematik, som musik, som att måla en tavla. Tempo, rum, rytm. Det är ett lustfyllt arbete Göran berättar om. Att få en historia att växa fram. Att leverera en idé som skådespelarna ska fylla med så mycket liv som möjligt.

Nuet och häret
Ju mer tillgång till sig själv en skådespelare har, desto mer vågar hen visa. Vågar låta bli att behaga, vara ful, vara sårbar, tala tyst, tala högt. Om det ska beröra behöver man kunna relatera till sig själv. Att ha modet att vara i gränslandet mellan det privata och rollen. Som regissör matar Göran skådespelarna med att använda sig av egna upplevelser. Att undersöka vilken typ av hemligheter som drabbar dem. Vad som drabbar människor idag. Uppmanar dem att gå in i rollen som om det var de själva. Att få ner det till nuet och häret. I Teatern Toftas anda finns en strävan efter att visa en del av sig själva. Som att använda egna namn, ha med fotografier på de egna barnen, hämta inspiration i det egna livet. – Vi arbetar så för att vinna i nerv, närhet, autencitet. Det blir unikt när skådespelare och publik tillsammans delar upplevelsen i den intima lokalen. När man andas ihop. När en paus hålls. Det kan bli så starkt.

Samtal om liv och relationer
Efter föreställningarna bjuder Teater Tofta in till samtal och spegling av pjäsen genom att möta publiken på grusvägen utanför Magasinet. – Det är härligt när folk kommer ut och är berörda. Ibland berättar människor att de diskuterat hela vägen hem, druckit vin och pratat om det som föreställningen väckte hos dem länge, länge. När vi får vara igångsättande av det goda samtalet. Samtalet kring hur vi lever våra liv och hur vi lever i våra relationer. Det är stort. Jag vill det! Det är därför jag gör det här. Det hänger ihop med mitt andra jobb som psykolog också.

Görans relation till teatern innehåller över tid tydliga ja och tydliga nej som blivit nya ja och nya nej. Det är vad han gjort genom åren som påverkar hur han förhåller sig till det idag. Hans dröm inför nästa år är att skriva, spela en stor roll och att någon annan regisserar. Men nu ska han åka på semester!

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: