”Mitt i sommaridyllen går en rysning längs ryggraden”

Bild: Per Larsson.

Mikaela Blomqvist skriver om premiären i GP.

Länk till recensionen på gp.se: Recension – Scener ur ett äktenskap

Ni som inte har GP kan läsa texten här:

Scener ur ett äktenskap” på Teater Tofta

Makarna Johan och Marianne försöker utan riktig framgång att skiljas i tio år. Men är det verkligen stor kärlek mellan dem? GP:s Mikaela Blomqvist ser Ingmar Bergmans TV-serie bli till snyggt sedelärande sommarteater. 

Mikaela Blomqvist

”Hänsynen tog död på kärleken” säger Marianne till sin exman Johan i slutet av ”Scener ur ett äktenskap”. Ingmar Bergmans TV-serie från 1973 följer som bekant paret under tio år. Från ett välordnat, högborgerligt liv i kärnfamiljen till en mer modern konstellation. De båda skiljs, gifter om sig med andra, och tar upp sin relation på nytt. Vägen dit kantas av tårar, hatiska utspel och en alkoholindränkt misshandel. Strindbergs titel ”Dödsdansen” kunde med fördel gälla även här.

I år är den snart 50 år gamla texten dubbelt aktuell, som amerikansk tv-serie på HBO och – betydligt mer lokalt – som sommarteater på Teater Tofta, belägen mellan Kungälv och Marstrand. Den som tidigare har besökt teatern vet att den trånga scenen i det gamla sädesmagasinet är en utmärkt plats för att gestalta kvävande relationer. Så också i år då golvet har försetts med en turkos heltäckningsmatta; Johan och Mariannes liv är inledningsvis offensivt ombonat och utgörs bland annat av ständiga middagar med svärföräldrarna.

Johan har då nyss berättat att han ämnar åka till Paris i sju månader med sin älskarinna Paula.

Samlivets enkla rekvisita utgör resten av scenografin, i form av ett träbord med två stolar i mitten av rummet och en stor dubbelsäng mot ena väggen. Pinalerna minskar i takt med att relationen faller sönder. Bordet försvinner och ett lysrör får signalera att vi är på Johans kontor. En öppen dörr mot sommaren visar att vi är på landet. I andra akten har sängen blivit till en enkelbädd. Johan har då nyss berättat att han ämnar åka till Paris i sju månader med sin älskarinna Paula. Marianne vill hjälpa honom att packa och rådgör med honom kring vilken kostym han ser mest ungdomlig ut i.

I Bergmans TV-serie är Liv Ullman närmast övermänskligt blid och kontrollerad. Susanna Helldén gör henne snarast rivigt samtida. Det är bra så. De subtila skiftningarna i hennes ansikte när Johan över en smörgås förklarar att han ämnar bryta upp från äktenskapet (redan följande dag!) är exempel på utsökt skådespeleri. Göran Parkrud låter i gengäld den fruktansvärt självömkande och ständigt missnöjde Johan skifta blixtsnabbt från butter ironi till raseri. Han är lika övertygande i båda tonlägena, även om just denna mansroll (hos Bergman gestaltad av Erland Josephson) har åldrats dåligt. Samtidigt som han lämnar Marianne bryter han allt umgänge med deras två barn. Han säger sig vara lika trött på dem som på frun.

Bergmans kvicka dialog är briljant i detaljen – Woody Allen lär ha låtit sig inspireras.

Bergmans kvicka dialog är briljant i detaljen – Woody Allen lär ha låtit sig inspireras. Men den övergripande handlingen är underlig. Den som känner igen sig har anledning till oro. Stefan Larssons bearbetning för scen som nu spelas på Tofta, och tidigare har satts upp på Dramaten, ger stycket en snyggt sedelärande komponent. Scenerna bryts ut och introduceras med ett berättande anslag; Johans och Mariannes relation får så drag av skräckexempel.

När paret i slutscenen ligger omslingrade i sängen och firar 20-årsjubileum är de helt frigjorda. Men vad finns bortom hänsynen? Marianne vaknar ur en mardröm där hon vill hålla Johan och barnen i händerna. I slutet av hennes armar finns bara stumpar. Hennes forna make påtalar problemen explicit: ”Analysen är fullkomlig. Vetskapen är gränslös. Det är bara det att jag inte uthärdar”. Så tycks ”Scener ur ett äktenskap” till slut handla mindre om stor kärlek än om tilltagande likgiltighet. Hos Teater Tofta blir det en på alla sätt sevärd föreställning. Framför oss på scen står två människor som har gjort sig själva helt ensamma. Mitt i sommaridyllen går en rysning längst med ryggraden.

Mikaela Blomqvist

kultur@gp.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: